okej, nu är jag hel igen från helgen. i lördags firade vi andreas som fyllde 20 år, det var mycket roligt folk där. vid tolvtiden drog vi till havspiren och ställde oss i kön. grabbarna drog upp till mobergs och lämnade mig, andrea och elin där. vi kom längst fram i kön och inser att det bara är idioter i kön. så vi gick hem till andrea där alla däckade, och vid fyratiden när flisan skjustade hem mig hade jag fått världens äckligaste bakfylla. inte okej att få en bakfylla på natten sådär. eheh, nu ska jag till skolan och räkna matte som en dåre. puss.

igår fyllde andreas 20 år. så jag, malin, isabelle och isac va hem till honom och drack vin. sen drog vi ner till på G, där det faktiskt va rätt mycket folk, jag trodde vi skulle vara ensamma. sen sprang vi runt på stan o lekte, hihi. gick inte lika bra att komma upp idag, vaknade vid två. tjugo över två skulle jag göra matteprov, jippi. puss.

den här texten är så bra. så bra att den får sitta på min vägg. japp. puss.

JAG OCH FRANK SINATRA

Av Håkan Hellström, 1991

 

 

Torsdag 25 april

Kärlek klockan elva

Kras.

Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans … Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn … Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig … Herre Gud! Jag som … råkar vara en av de särklassiga och … och mest storartade och mest komplicerade och … och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Så kommer hon inse sitt misstag.

En dag ska jag verkligen …

En dag …

Hon riktigt utplånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten … Kras.

 

Komplex klockan tolv

Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag?

Jag vet faktiskt inte.

Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet.

Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter.

Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser Samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter de någon gång? Jo, de gör dom säkert. Precis som jag. Bra.

”Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall”, tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän.

Han är så svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp.

I denna så olyckliga värld.

 

Politik klockan ett

När jag var mindre brukade jag ta övningsrundor i stadens lyxkvarter. ”För att förbereda mig på min framtid”, sa jag. Jag tyckte om vad jag såg där. Dom som bodde där var märkvärdiga. Dom hade vad de flesta andra ville ha. Jag traskade runt, runt, runt. Jag gillade kvarteren. Jag gillade husen med de stora trädgårdarna och alla de där träden utmed gatorna. De som bodde där var så rika och vackra. Jag ser inget fel i att vara rik. En del fnyser åt rikedom. Jag tycker att det verkar behagligt. Det kanske är sant att man kan köpa sig mer lycka. Som i filmerna och i sångerna. Jag börjar tröttna på att dom säger att det inte är så. Men det spelar ingen roll. Och Hitler och Herkules och det rör mig inte i ryggen. Blir bara så trött och så ledsen när jag hör människor predika om hur amerikanerna borde göra slut på Saddam.

Själv har jag inga politiska åsikter.

Det är ett sätt att segla fritt.

 

Ateist klockan två

När jag var elva år, nästan tolv:

”Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och pojkar gillar bara tjejer med stora bröst. Varför kan vi inte få lära oss sånt i skolan?” frågade jag vår lärarinna under en biologilektion. Hon såg alldeles chockad ut. Helt mållös.

”Tja, jag vet inte Håkan”, svarade hon ”Är det (ähum) vetenskapligt?”

(utspritt mummel och skratt.)

”Varför är vissa människor hånfulla och elaka och överlägsna?” frågade jag. Det blev tyst. Jag hade allas uppmärksamhet.

Jag skulle vilja fråga var och en om det.

Men lektionen slutade, olyckligtvis, och jag tänkte:

”Det här förbannade livet, den här förbannade staden, de här förbannade människorna, de här förbannade vännerna, den här förbannade aprilhimlen, de där förbannade gudarna. Finns de någonstans? Är det bara jag och mina trumpinnar nu? Torkar aldrig oceanerna ut?”

Vackra flickor gillar bara stora pojkar med mycket muskler och alla pojkar är förälskade i de vackraste flickorna. Är inte det fakta, förbannade gudar. Har ni aldrig tänkt på det? Aldrig någonsin?

Det är DET ENDA som jag tänker på när jag går här i korridorerna. Hjälper det överhuvudtaget att jag skriver såhär om det? Har jag någonsin fått ett svar?

NÅGONSIN?

Hoppas att ni läser det …

 

Arg klockan tre

Häromdagen träffade jag en pojke som jag inte träffat på länge.

Vi sa inte så mycket. Vi har aldrig varit kompisar, och jag var inte särskilt glad åt att se honom. Jag gillade honom inte, hade aldrig gjort det heller för den delen. Han var hånfull och log fånigt och irriterande hela tiden. Försökte sätta sig över mig. För mig spelar DET ingen roll, men med det där leendet var det värre.

Han stank ur munnen. Jag fick lust att kasta mig fram och slå honom på käften men jag gjorde det inte. Han skulle väl ha krossat mig under foten, precis som han gjorde när vi var små. Precis som flickan i blommig klänning. Krossat mig under foten. Smack. Och det där groteska leendet.

Irriterande, hånfullt.

Han hade en flickvän och redan en stor bil och allt gick bra för honom.

Utmärkt förresten.

Bilen stod bredvid. Alldeles blänkande, en sån där gammal tvåfärgad, med en massa krom. Verkligen vacker, som de där plasthuvarna , stor och bullig. Enorm. Som Läderlappens bil, som en gangsterbil.

Själv har jag en rostig, jättetrehjuling med ett Harley Davidson-klistermärke på, ingen flickvän och allt går åt helvete vilken timme som helst. Jag SKULLE ha slagit honom på käften.

Jag satt på en bänk vid hedens parkeringsplats och läste skvallerspalterna i gårdagens Expressen och jag tittade på bilen, den vackraste jag sett. Klockan var omkring tre. De andra hade gymnastiklektion och jag befann mig i mitt vanliga tillstånd. Jag menar, ni vet, ingenting funkar: flickor, kompisar, vädret, pengar, bristen på pengar, de rykande fabrikerna.

Så kom han där med flickvännen. Jag kände igen honom direkt på det där flinet.

-  Nämen är det inte lilla Håkanponken! Sa han (hånfullt) när han fick syn på mig.

-  Kalla mig Håkan, sa jag. Vet du inte vem jag är? Jag är mycket mäktig, jag är Frank.

-  Vem då, Frank?

-  Frank Sinatra!

-  Okej då, Frank Sinatra, vart är du på väg?

Jag njöt faktiskt lite.

-  Till helvetet

-  Du har då inte växt ett skit sen jag klådde upp dig sist. Var en man, din barnrumpa!

-  Nej, jag tycker det verkar väldigt tråkigt. Förresten är jag mer intresserad av tjejer.

-  Jag tycker verkligen att du är en skitstövel, Håkan.

-  Jag med. Stick nu, du besvärar mig.

Han och flickvännen, som också flinade sådär, klev in i läderlappsbilen och åkte iväg. Och jag tog min rostiga jättetrehjuling till helvetet.

 

Lite ledsen klockan fyra

Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. ”Ofta blir det vad man gör det till”, säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt.

Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse:

Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker.

Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det resten av mitt liv.

Jag trivs ganska bra med det.

Flickan jag älskar tycker bara synd om mig.

Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig var som finns inuti dom).

Världen tycks vända sig mot mig. Jag blir äldre.

-  Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen …

-  För att det är så här det är, viskar någon.

-  Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.

Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!

Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.

igår hängde jag med andreas. vi åkte runt i min bil, coolt tycker jag. han är sjuk i huvudet också, så jag dog av skratt hela tiden. senare åkte vi hem till mig och drack vin, spelade spel och käkade räkor med elin. vid sju drog vi ner till åtellet och drack dyr öl och lyssnade på några som spelade lite akustiskt. jag och andreas va tydligen jättefulla, vilket jag inte märkte av alls, inte fören jag höll på att däcka på bordet. sen gick jag hem. puss.

nu ska jag till skolan med mitt röda läppstift, inga konstigheter. puss.

jag saknar dig.

jag är lite förvirrad, jag vet inte hur jag ska göra. jobba? byta jobb? plugga? london? stockholm? malmö? dö? jag vet i alle fall att jag ska dra o hänga med sofia just nu, och senare hänga med andreas. puss.

i helgen va jag ner till göteborg, för att träffa alex. det var en väääldigt fin stad, skoja. jag har inte en aning. vi satt mest i camden och drack öl & vin och lyssnade på musik, men det var mysigt. jag fick i alle fall se havet som jag ville, även fast det var kolsvart. myshelg.

nu längtar jag till malmö o håkan.

hittade lite gamla bilder på mig. dessa är tagna för fem år sedan ungefär, visst ser jag ut som en liten fjortis? heheh. jag va en fjortis också. en hel sprayburksflaska i håret. tur att jag växte upp.

idag har varit en mysig dag. började dagen på gymmet, helt själv. mamma ville inte följa med: "det finns säkert snygga killar som du kan hänga med där". nej mamma, inte en enda. sen lunchade jag och mamma på landtärnan, det var gott. sen gick vi o kollade på skor, medans jag väntade på att vincent skulle komma in till norrtälje. sen tog jag med mamma på våran fika (är sånt okej?). men hon hann gå innan vincent hann komma, eftersom han va 30 minuter försenad! (hihi). våran fika va mysig, nu är jag jättesugen på att åka till london. senare åkte vi till skolan, för jag skulle ha mattelektion. (jag ägde). efter lektionen sa vincent nåt roligt: "vad ska du göra nu då?" "ne, jag ska nog bara hem" "jag ska också hem... och hänga på facebook!" (han lät överlycklig, nörd). sen har jag packat o inte gjort ett skit. puss.

Idag är det ett år sedan jag och Vincent va till Debaser för att se Peter Doherty. En av de bästa dagarna i mitt liv, han va så grym och jag stod och skrek som en liten fjortis. Sen dansade jag med hans balettdansöser. Vi träffade två Linköpingbor som bodde på ett vandrarhem i närheten, vi drog dit på efterfest och Vincent snodde killens brud. Det slutade med slag i dörren, klagomål från kineser, blod på dörren och spyor i en soptunna. Vid klockan nio lämnade jag Vincent där och åkte hem till Norrtälje. Haha, kommer ihåg hur risig jag var när jag kom till skolan. Fyfan. Men lycklig va jag.

igår bjöd jag in mina vänner till mitt mysiga rum, vi drack vin och spelade spel. senare drog vi till mobergs, som faktiskt va ganska roligt. allt kan hända på mobergs, woop woop. puss.

idag ska jag åka skridskor och dricka varm choklad med mina vänner. sen ska jag laga massa god mat till mina föräldrar. jag röstade dock för att dricka öl hela dagen, men ingen annan var på den idén. puss.

jag ser ut som en crackwhore på bilden, det är så jag brukar se ut nuförtiden. det får jag leva med.

igår va det nyår. kvällen började med att fia, elin och andrea bankar på dörrar, fönster och ringer som galningar till mig. jag låg och sov, skönt ju. sen skulle vi göra mat, det gick sisådär. jag och andrea funderade starkt på att dra till donken istället. senare kom det lite folk hem till mig, väldigt trevligt. kvällen slutade i alle fall med att jag, vincent och jompa deckar i soffan efter våran romrussinefterkaka. vaknade dock i panik av att vincent låg på mina ben, så jag gick ner i källaren till min egna säng. innan jag somnade hade jag ett väldigt annorlunda telefonsamtal.
idag hade jag, elin, fia och andrea en jävligt bra strategi. vi skulle städa hela huset på 15 min, och vi klarade det. sen beställde vi, vincent och jompa pizza och kollade på sällskapsresan, mysigt. ja, så vare. puss.